.....behöver oftast inte vänta 5 år 9 månader och 14 dagar.

Men det behövde vi.

Efter att behövt genomgå x- antal fertilitetsutredningar är vi äntligen gravida, och det alldeles på egen hand.

Det är nu bara två dagar kvar av graviditeten (eller kanske ingen) men jag har gått över tiden 12 dagar idag.

Det har varit en lång resa, en bergochdalbana från start till snart mål.

Vi längtar så efter det lilla knytet som varit min inneboende i 9 månader och 12 dagar. Att få hålla i något såååå efterlängtat, få veta om det är en pojke eller flicka, se vem av oss som bebisen liknar mest, det känns så spännande men samtidigt lite skräckinjagande. Tankar som snurrar runt i huvudet ju längre tiden har gått, tänk om något är fel eller går fel under förlossningen. Tror delvis att det är därför vi får gå över tiden oxå, pga min oro. Men jag vet ju att vi kommer att vara i trygga händer på förlossningen och att vi kvinnor är ju skapta för detta.

Från den dagen som vi bestämde oss för att vi ville bli en liten familj för snart 6 år sedan till nu känns som en evighet.

Att bli bemött med ett nedvärderande skratt första gången du går till fertilitetsläkaren var inte den bästa början på resan, men så startade min/vår resa i allafall.

Jag sökte hjälp på vårdcentralen för att jag var så otroligt trött jämt å ständigt, kände att kroppen inte orkade med, jag blev mer och mer nedstämd.

Läkaren tyckte att jag skulle pröva pollenallergimedicin, för det var den tiden på året och min trötthet kunde ju kanske bero på pollenallergi. Så här i efterhand så kan jag se tillbaka och inse att det var redan då för 6 år sedan som jag började min resa in i väggen.

Hon frågade lite om min menstraution och jag berättade att den uteblivit sedan jag slutat med p-piller sedan ett och ett halvt år tillbaka. Jag berättade även att vi försökt bli gravida men inte lyckats och det var då hon skrev en remiss till Kvinnokliniken på Sundsvalls sjukhus.

Jag fick komma till en läkare, som jag förövrigt trodde skulle vara kvinnlig men ack så fel jag hade när jag ensam klev innanför dörren till undersökningsrummet. Han undrade varför jag var där och jag svarade att vi försökt bli gravida i över ett år och att jag trodde att jag hade en sjukdom som heter PCO.http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Polycystiskt-ovarialsyndrom---PCOS/?ar=True

Läkaren tittade på mig skrattae lite och frågade varför jag trodde att jag hade det??

Jag rabblade upp alla symtom som jag hade plus att jag sa att jag läst lite om det på nätet. Där gjorde jag fel tydligen,, för då hånskrattade läkaren åt mig och sa att jag inte ska tro allt som står på internet.

Jag fick trots detta börja en utredning om ofrivillig barnlöshet, och fick klä av mig alla kläder medans läkaren undersökte min kroppsbehåring. Jag var helt ensam med läkaren och kände mig aningen utsatt och obekväm.

Jag talade om för honom att jag nyss rakat benen eftersom att det var sommar och jag brukade jobba i kjol. Han blev irriterad och menade på att jag skulle ha läst på remissen att ja inte skulle raka bort något hår.

Till saken hör att det stod ingenting om det på den remissen jag fick i allafall.

Sen var undersökningen över och jag skulle bara få vänta på nästa remiss, som visade sig ta 6 månader att få fram.

Usch det blev väldigt personlig- och lång text märker jag. Skriver fortsättningen en annan dag. Nu ska jag bara njuta av att äntligen få vara gravid och snart få träffa vårt lilla pyre. Lämna gärna en kommentar om ni vill.

Tjingeling så länge